Liturgiska möbler i Uppsala domkyrka

A-sidan genom Nina Taghavi och Åsa Flarup Källmark har tagit fram nya liturgiska möbler som Uppsala domkyrkas kor kompletterats med. Möblerna är utförda i betsad ek och slipad mässing. Invigning i Uppsala domkyrka skedde under påsken 2016.

Formgivare: Nina Taghavi, a-sidan arkitektkontor
Möbelsnickare: Lars Andersson, Meist
Smed: Sven-Ingvar Björk, Vattholma Mekano

Tankar kring de nya liturgiska möblerna i domkyrkans korsmitt
Oavsett vilket uppdrag som hamnar på ens skrivbord är ett avgörande steg i designprocessen att lära känna sin användare. I detta fall är användaren präster och andra medverkande. Hur rör de sig? Hur är de klädda? Hur ska de kunna höras och synas?

Gudstjänstbesökaren och andra som av olika anledningar besöker kyrkan söker kanske en stunds tystnad, ett ögonblick för sig själva och ett utrymme de inte finner någon annanstans. Möbler som skriker efter uppmärksamhet känns inte passande. Dessa ska snarare smälta in, samtidigt som de söker närvaro. Bli en del av en ny helhet.

Frågan är hur möblerna kan hjälpa till i sammanhanget. hur kan de förhöja och förtydliga gudstjänstens budskap och vara ett hjälpmedel för prästerna i liturgin, i gudstjänstens olika moment? Möblerna måste passa in, reflektera både sin historia och nutid men samtidigt vara tidlösa och funktionella. De måste vara mer tåliga mot slitage än den vanliga publika möbeln.

Det första jag gjorde var att besöka platsen och känna in den. jag fotograferade och ritade av alla möjliga detaljer som fascinerade mig. Vid avritning måste man betrakta detaljerna på ett annat sätt och ta beslut om vad som ska tas fasta på, vilken detalj som står ut mer än andra. I domkyrkan blev det snabbt tydligt hur starkt det förgyllda träet stod ut. Övrig träinredning är naturfärgad ek. Det som avviker från detta är Ove Hidemarks altare som är bemålat trä med mässingsdetaljer samt Ruffattiorgeln med sin djärvt avvikande färgsättning.

Just kombinationen trä och förgyllning hörde till det jag tog fasta på i första skedet och valet av material. Vidare ställde jag frågan: Vad är nutida möbeldesign? Vad för slags möbel reflekterar vår tid? Jag letade upp ett antal nyproducerade möbler från hela värden och på samma sätt som jag tidigare hade ritat av kyrkan ritade jag nu av de utvalda möblerna och detaljer i dem. Detaljer som på ett intuitivt sätt kittlade mig och väckte en nyfikenhet.

Målet var enkelhet, lekfullhet, något som vindlar och far, en genomsiktlighet som i gotisk arkitektur. Jämför med ett medeltida altarskåp där ornamenten är genombrutna, de är tredimensionella, rumsliga med ljus och skugga. Denna genombrutna karaktär, genomsiktlighet, återfinns i Hidemarks centralaltare med sina geometriska former. Centralaltarets tomrum i de nedre delarna väckte en särskild känsla i mig och den rumsligheten försökte jag tolka och återskapa i de nya möblerna.

De nytillverkade möblerna vill lyfta altarets “blänk” och förstärka det. Tidigare när man stod framme vid högaltaret och blickade ner västerut bildade predikstolen och centralaltaret en helhet där guldet och mässingen förstärkte varandra. Från andra hållet var denna materialkänsla obefintlig. De nya möblerna är lite mer kraftfulla än sina föregångare och mörkt betsade. De ska inte be om ursäkt för sig men binda ihop allt till en helhet.

Redan i de första skisserna, vare sig dessa gällde kredensbord (bord bredvid altaret för nattvardens bröd och vin), sedilia (sittplats nära altaret) eller ambo (lätt och flyttbar talarstol) letade jag efter en detalj som omfamnade ovanstående kriterier. Korset var både som symbol och arkitektur en hjälpande hand i processen. Först när jag såg kyrkans planritning förstod jag vikten av korset även i möblerna. Ovanifrån betraktat anar man ett kors i kredensbordet, och detsamma gäller sedilierna när man ser dem framifrån eller från sidan. Ambons utformning var mer utmanande rent funktionellt, trots, eller tack vare, sin enkelhet.

Materialen bestämdes efter en serie prover till betsad ek och cirkelslipad mässing. Den senare fångar in och reflekterar ljuset i kyrkan och livar upp ekträet, blir en del av det, som om mässingen växer ut träet för att de båda materialen ska bli samspelta. Den behandlade mässingen är ett modernt tillägg med en blinkning åt det det förgyllda träet. Till en början valdes valnöt som trämaterial. Valnöt är mjukt och ger en naturlig känsla av lyx, men byttes ut till ek i ett senare skede för att bättre passa ihop med kyrkans övriga inredning. Eken betsades mörkt med bibehållen ådring. Färgvalet gjordes för att möblerna ska samverka med centralaltarets mörkblågröna ton. Att den slutgiltiga färgtonen i möblerna ter sig olika beror på träets naturliga ursprung, dess ursprungliga liv.

De fyra stolarnas ovanliga låga rygghöjd kommer sig av att prästernas kåpor ska kunna placeras över ryggstödet innan de slår sig ned. Sittplats och ryggstöd har slipats till en kurva som känns skön och stöttar när man ska sitta en längre stund.

För att den som använder ambon ska synas och höras bättre ritades den med ett podium som är 17 centimeter högt. Mikrofon och belysning byggdes in i möbeln. Utseendet är till viss del flexibelt eftersom möbeln kan förses med en textil på den främre delen, ett ambokläde. Framöver kan textilkonstnärer bidra till ambons uttryck, där alla liturgiska färger vid påsk, jul och kyrkoårets övriga högtider kan rymmas. Två stycken spegelvända amboner finns.

Kredensbord och ambo har försetts med ett mekaniskt system som gör att en person enkelt kan förflytta möblerna i kyrkorummet.

Möblernas funktion har fortlöpande stämts av med vaktmästeri, präster, ljud och ljustekniker. Finsnickaren Lars Andersson från företaget Meist tillverkade möblerna och fanns med i ett tidigt skede, från första skiss till diskussioner kring alla detaljer. Vattholma Mekanos Sven-Ingvar Björk har konstruerat mekaniken som möjliggör snabba och säkra förflyttningar.

Det har varit en ära för mig att på detta sätt få rita liturgiska möbler till Uppsala domkyrka, ett spektakulärt rum med lång historia och många olika intryck att uppleva och ta med sig hem.

a-sidan arkitektkontor har varit ansvarigt för uppdraget, de gav mig stöd och förtroende, och då särskilt Åsa Flarup Källmark, delägare och Uppsalas domkyrkoarkitekt. Med sin djupa kunskap om och inblick i kyrkans väsen bidrog hon till utformningen under processens gång.

Nina Taghavi, arkitekt SAR/MSA 2016-02-01

 

redigering och tillägg av Annika Franzon och Åsa Flarup Källmark 2016-03-21